Många ser gränssättande som något nödvändigt ont. Varför det? Det är en normal del av livet att vi människor behöver ramar och strukturer. Det är något väldigt positivt. Vi behöver börja med att återerövra ordet gränser som den positiva ingrediens som det är i livet.

Att tro att vi ska kunna sätta gränser utan att aktivt inkludera dem som ska hålla sig innanför dessa ramar är imbecillt. Det har aldrig fungerat att någon annan sätter ett regelverk för andra. Det är dömt att misslyckas från början.

Att hjälpa en människa att sätta ord på och formulera sina egna gränser är ett stort steg i rätt riktning för den personen. Människor har den förmågan, men behöver ofta hjälp att hitta formen.

En ledare som pekar med hela handen och talar om hur det ska vara ber om problem.
Däremot den som lärt sig hur vi lockar fram egenförmågan genom att se trion: Gränser, empati och inkluderande som oersättliga, kommer att skörda mycket mer egenansvar i möten med medarbetare, klienter och/eller elever.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

 

Gränser – något nödvändigt gott!