Det är inte ovanligt att jag hör människor beskriva en rädsla som de har på ovanstående sätt.

Nedstämdhet och depression är väldigt vanligt. Det är så många av oss som har varit i det mörka och hopplösa rummet. Orken var borta, apatin var så stark att allt kändes som en kraftansträngning. Att ha upplevt detta mörker är inget som någon av oss önskar någon annan.

Depression och nedstämdhet är inte kroniskt. Det kan vara olika länge och vägen ut ur mörkret kan se väldigt olika ut. Oavsett hur vi har lyckats att komma vidare så lever vi med minnet av hur det var.

”Jag tassar på äggskal runt mig själv!”

”Jag är så rädd att det överväldigande mörkret ska infinna sig igen!”

Denna rädslan att mörkret ska återvända är väldigt stark och den kan i sig vara handikappande.

Det är enormt viktigt att när vi kommit vidare från en period av nedstämdhet och depression att vi tänker på prevention och vad vi kan göra för att inte de mörka molnen ska ta över livsglädjen igen.

Här är det inte medicin och läkarbesök som gäller. Här är det en upptäcktsresa som är väldigt individuell. Det handlar om att hitta de energikällor i våra liv som kontinuerligt fyller på.

Fysisk aktivitet fungerar för väldigt många, Jag träffar dock många människor som är väldigt frustrerade på alla hurtbullar som tror att spinning, gym, promenader etc. är ett universellt sätt att motverka psykisk ohälsa. Jag vågar till och med hävda att fysisk aktivitet kan ha motsatt verkan på den som försöker vara någon annan och tvinga sig till detta.

Det gäller att hitta det som fungerar för just mig.

Jag ska aldrig glömma den tondöva kvinnan som hela sitt liv längtat efter att sjunga. Efter hennes stora livskris där depression var en stark reaktion bestämde hon sig för att ta tjuren vid hornen. Hon gick till en kör i Stockholm som jag tror hette ”Alla kan sjunga”. Vilken fullträff.

”Jag sjunger fortfarande falskt, men jag har så roligt – det har blivit en livsådra!” berättade hon när jag träffade henne ett par år senare.

Vad jag vill säga med detta inlägg är att rädslan för att åter igen hamna i mörkret behöver vi lyssna på. Det är inget vi bemöter med passivitet. Jag uppmuntrar alla som jag möter som kan relatera till ovanstående att hitta sin egen prevention. Det sker inte av sig själv. Det kräver vilja och kreativitet. Något som vi har tillgång till om vi inte har halkat ner för stupkanten.

Hur tankar du energi i preventivt syfte?

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

”Det känns som jag sitter och dinglar med benen över kanten till ett stup”