Det finns ett stort missförstånd som skapar stora problem på många behandlingshem, skolor, socialtjänster där det är vanligt med gränslöshet. Jag är en stark förespråkare för Motiverande Kommunikation. Den del av MI (Motiverande Samtal) som inte gjorts till en metod. När vi lockar fram förändringsvilja och motivation som finns inom varje individ.

Jag brinner också för Lågaffektivt Bemötande. En fantastisk pedagogisk process som lär människor att göra rätt.
Människor gör rätt om de kan!

Det som inte entusiasmerar mig är när verksamheter och personal faller i den allvarliga fällan att MI och Lågaffektivt bemötande skulle stå i något slags motsatsförhållande till att sätta gränser och ha tydliga strukturer.

Med den inställningen får vi kaotiska verksamheter som är helt tandlösa. Denna mesighet är inte bara inkompetent, den är empati- och kärlekslös.

Om vi som personal står handfallna inför situationer och individer där vi inte vet vad vi ska göra. Då handlar det oftast om vår egen oförmåga.

Jag satt och tittade på You Tube och fastnade på en kanal där de visade dokumentärer om oregerliga ungdomar som blev skickade till mer strikta familjer. En del avsnitt var skräp där auktoritet och regelverk missbrukades. Övertron på struktur samt ordning och reda blev ett maktmissbruk. Det diket vill vi inte hamna i.

Men vi vill heller inte hamna i diket där vi blir tandlöst tillåtande och inte sätter gränser alls.

Det fanns ett par avsnitt där jag såg personer som verkligen hade förstått balansen. De var strikta på ett empatiskt sätt. De hade förmågan att bygga en stark allians med personer som aldrig haft några gränser, eller brytt sig om några regelverk. Samtidigt hade de förmågan att på ett inkluderande sätt introducera gränser och ramar.

Ja det tog energi, det tog tid och kraft. Men det var två saker som blev så tydliga. Alliansbyggande och uppehållandet av kravnivå gick hand i hand.

Många människor som jag arbetat med genom åren som har haft väldigt lite gränser i livet, eller som utvecklat en attityd mot struktur att den inte gäller dem…de har när de har tittat i backspegeln efter vår tid tillsammans uttryck att en av de viktigaste ingredienserna i att de fått ordning på liver var just att jag som behandlare var noga med gränser.

Nyckeln blir HUR vi presenterar gränser. Det är där vi måste vara transparenta och inse att de flesta av oss har ett kontrollbehov där vi vill peka med hela handen. Där vi inte vill göra arbetet tillsammans med personer, utan istället luta oss mot regelverk och konsekvenser. Gränssättande är en relationell process. Det är något som kräver en stark ”vi-känsla” och ett engagemang.

Ser ni de två dikena vi kan falla i? Antingen det tandlösa diket eller ”peka med hela handen” diket. Båda är förkastliga.

Gränssättande, MI, Lågaffektivt bemötande kompletterar varandra.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Gränser är nödvändiga!