Hon hette Lena. Denna fantastiska människa. Hon var empatisk och otroligt utgivande. Hon arbetade på samma sjukhemsavdelning som mig i slutet av 70-talet. (Ja så gammal är jag!)

Patienterna älskade henne. Hon tog sig tid med dem, pysslade om dem. Det kändes som att hon tog hand om sina egna föräldrar med en fantastisk omsorg och empati.

Man skulle kunna trott att Lena var älskad av allt och alla, men så var inte fallet.

Kollegorna hatade henne. Hon var för långsam. Hon satt inte tillräckligt länge i personalrummet utan var hellre ute på avdelningen bland patienterna. Kulturen på den här tiden var att personalen skulle få upp så många patienter som möjlig så snabbt som möjligt så att de kunde sitta så länge som möjligt i fikarummet. Lenas empatiska sätt att arbeta blev ett hot mot denna kultur.

Jag har aldrig skådat mer mobbing än det Lena blev utsatt för. Den övriga personalen var fruktansvärd när det gällde skitsnack, elakheter och utfrysning. Jag var 18 år och försökte att säga något om deras beteenden. “Tänker du ställa dig på hennes sida är det lika bra att du slutar här!” var det som jag som nyanställd fick höra.

Jag brukade äta lunch med Lena och då berättade hon hur ont det gjorde att vara så hatad, trots att hon visste att hon inte gjort något fel.

Jag hade bara ett semestervikariat på sjukhemmet och slutade efter sommaren. Ett par år senare fick jag höra att Lena tagit sitt liv.

Varför berättar jag detta? Jo för jag har under mitt liv själv varit en Lena. När jag arbetade som präst i Svenska kyrkan var jag utsatt för utstuderad mobbing och elakheter. Något som gjorde att jag avslutade min anställning. När jag åker runt på arbetsplatser i Sverige ser jag Lenor på väldigt många ställen.

Jag ser också den övriga personalen. De som aktivt eller inaktivt deltar i denna ondskefulla mobbing.

Känner du igen detta? Jag tror tyvärr att en del av er gör det.

Det som för allra ondast är inte den utstuderade mobbingen. Det är tystnaden från åskådarna. INGEN har rätt att sköta sig själv och skita i andra om något liknande försiggår på en arbetsplats. Är du en tyst åskådare och inget säger, är du lika stor del av problemet som de ledargestalter som går i bräschen för denna mobbing.

Oj, idag var Herr Lidman lite kraftfull, men det krävs krafttag för att få bukt med denna svulst på samhällskroppen som heter vuxenmobbing.

Ha en go dag alla goa.

Ulf Lidman

Dödande tystnad!