Hon hette Lena. Denna fantastiska människa. Hon var empatisk och otroligt utgivande. Hon arbetade på samma sjukhemsavdelning som mig i slutet av 70-talet. (Ja så gammal är jag!)
Patienterna älskade henne. Hon tog sig tid med dem, pysslade om dem. Det kändes som att hon tog hand om sina egna föräldrar med en fantastisk omsorg och empati.
Man skulle kunna trott att Lena var älskad av allt och alla, men så var inte fallet.
Kollegorna hatade henne. Hon var för långsam. Hon satt inte tillräckligt länge i personalrummet utan var hellre ute på avdelningen bland patienterna. Kulturen på den här tiden var att personalen skulle få upp så många patienter som möjlig så snabbt som möjligt så att de kunde sitta så länge som möjligt i fikarummet. Lenas empatiska sätt att arbeta blev ett hot mot denna kultur.
Jag har aldrig skådat mer mobbing än det Lena blev utsatt för. Den övriga personalen var fruktansvärd när det gällde skitsnack, elakheter och utfrysning. Jag var 18 år och försökte att säga något om deras beteenden. ”Tänker du ställa dig på hennes sida är det lika bra att du slutar här!” var det som jag som nyanställd fick höra.
Jag brukade äta lunch med Lena och då berättade hon hur ont det gjorde att vara så hatad, trots att hon visste att hon inte gjort något fel.
Jag hade bara ett semestervikariat på sjukhemmet och slutade efter sommaren. Ett par år senare fick jag höra att Lena tagit sitt liv.
Varför berättar jag detta? Jo för jag har under mitt liv själv varit en Lena. När jag arbetade som präst i Svenska kyrkan var jag utsatt för utstuderad mobbing och elakheter. Något som gjorde att jag avslutade min anställning. När jag åker runt på arbetsplatser i Sverige ser jag Lenor på väldigt många ställen.
Jag ser också den övriga personalen. De som aktivt eller inaktivt deltar i denna ondskefulla mobbing.
Känner du igen detta? Jag tror tyvärr att en del av er gör det.
Det som för allra ondast är inte den utstuderade mobbingen. Det är tystnaden från åskådarna. INGEN har rätt att sköta sig själv och skita i andra om något liknande försiggår på en arbetsplats. Är du en tyst åskådare och inget säger, är du lika stor del av problemet som de ledargestalter som går i bräschen för denna mobbing.
Oj, idag var Herr Lidman lite kraftfull, men det krävs krafttag för att få bukt med denna svulst på samhällskroppen som heter vuxenmobbing.
Ha en go dag alla goa.
Ulf Lidman
Jag jobbade extra på vårdhem under 70-talet och upplevde detsamma.Finns en chef som kan styra en arbetsgrupp och bryta mönster har man tur.
Men att som en del i en arbetsgrupp gå in och försöka ändra kulturen utan att ha en ledares befogenheter är förenat med stor fara för att bli utfryst.
Människor kan verkligen bete sig vidrigt.
Jag jobbade som servitris under 90-talet. Till en början var vi som en stor familj och det var roligt att gå till jobbet. En dag började en ny biträdande restaurangchef och en ny kallskänka. Restaurangchef hatade mig. Jag vet inte varför. Kallskänka mådde psykiskt dåligt och jag var den som fick ta emot hennes stickande gliringar när hon behövde få ur sig lite av sin ångest.
Hela arbetsplatsen och kollegorna förändrades. De betedde sig annorlunda och mobbningen mot mig fanns det ingen som satte stopp mot.
Några år efter det här har jag fått förlåt från både restaurangchef och kallskänka. Men de kollegorna som stod tysta och såg på, dem har jag svårare att möta idag.
Tack för att du delar med dig av detta. Det är tyvärr vanligt att kollegor och omgvining svarar med tystnad. Något som gör dem del av problematiken och sårar många gånger mer.
Hej
Jag dotterbolag samma problem just nu inte den första gången tyvärr! Jag tycker det är jävligt med mobbning, speciellt vuxen mobbning. Jag arbetar nu en LSS boende och upplever samma sak som Lena, jag går till jobbet bara för brukarens skull och för min skull betala hyran och kunna köpa mat. Jag tycker dem dom mobbar skulle vara hemma!!! De bryr sig inte brukarna på riktig , de sitter snackar mycket skit inget annat!
Jag är 58 år gammal och jobbat på vården hela mitt liv men fick höra personalen tyckte jag kan inte göra annat bara diska och städa.
Det är inte klokt! Jag vet inte var ska jag ta vägen i mina sista tiden på jobbet!?
Mobbning, orättvisa saker och dåliga chefer som bry sig inte är de värsta.
Har du bra råd vad går att göra mot mobbning ???
Många lider grund av mobbarna.
Mvh
Marianna johansson
Blev mobbad under hela min utbildning till civilingenjör i teknisk fysik från LTH.
Vädjade om hjälp hos rektorer och kuratorer men fick ingen hjälp. Fick telefonhot på nätterna innan tentor. Har aldrig tidigare blivit mobbad förrän jag började på universitetet i Lund. Fick bevis på vilka det var då det var en speciell grupp och utbildar nu politiker om att grupper idag metodiskt gallrar ut folk från skolor, universitet och arbetsplatser. Mvh M.Sc. Magnus
Hej så bra skrivet. Jag var en av de Lenorna och kanske är en idag . Skillnaden är att jag bryr mig inte längre som när jag var ung för idag vet jag jag gör ett bra jobb. Jag är på jobbet FÖR mina patienter inte för att bli bundis med kollegorna! Idag är jag noga säga det redan från början att jag kommer inte alltid sitta i fika rummet utan jag är hellre med mina patienter. Så jag kräver bara respekt. Min nuvarande chef gilla mig mycket o hon förstår hur jag jobbar men visst jag slutade på ett par arbete pga denna mobbning för jag orka inte då. Du kan även prata om oss som pratar med cheferna om problemen på jobbet o man för skit för det! Sedan efter 2 år så läser man i tidningarna att man hade rätt o jobbet man fick gå ifrån är i kris precis som man varnat. Du är obekväm än idag om du påpekar något inom jobbet och du är för dina patienter . Så ser ut i vården på många ställen än idag! Många anser fortfarande att man skall vara vänner på jobbet och helst umgås . Men nej. Du är där för dina patienter skull inte för att skaffa vänner även om det händer ibland . Mycket bra skrivet Ulf / Timea