Det är skrämmande vanligt att människor som söker hjälp för krisreaktioner i samband med en livskris blir sjukdomsförklarade och förskrivna psykofarmaka. Trots att en livskris inte är en sjukdom utan en naturlig del av livet. En livskris tar tid och kraft att hantera och man kan behöva hjälp att komma igenom den, men medicinering är inte vägen ur en livskris.

När människor går igenom en normal livskris kan krisreaktionerna vara exempelvis nedstämdhet, rastlöshet, ångest och aggressivt utagerande. Helt normala reaktioner på livets kriser, men också förvillande lika de reaktioner som den som har en psykisk sjudom som t.ex. depression kan förevisa. Den som verkligen är psykiskt sjuk kan få god och i många fall livsnödvändig hjälp av antidepressiv och ångestdämpande medicin. För den som inte är sjuk, utan ”bara” genomgår en normal livskris kan medicineringen bli ett långt värre helvete än själva krisen.

Jag har, bara på den senaste tiden, tagit emot flera personer som inte vetat hur de ska hantera alla obehagliga livskris-känslor som de känner inom sig och vid besök vid psykiatriska akutkliniker fått höra hur sjuka de är och blivit förskrivna starkt beroendeframkallande ångestdämpande mediciner. De har känt sig sjukare när de kommit därifrån än vad de gjorde innan besöket på akutpsyk. När sedan dessa personer kommit till mig på samtal och fått möta ett tillåtande av deras reaktioner, en normalisering av dessa och uppmuntran att inte fly från sin ångest, nedstämdhet eller andra reaktioner, har en påtaglig lättnad kommit över dem. Individen upplever ofta sin kris som starkare och mera hotande än den är, när det istället är fullt förväntat att livet känns som kaos och att ingenting, eller väldigt lite, fungerar som vanligt när man genomgår en livskris.

Det är tyvärr inte ovanligt att jag möter människor som har lång historik av att besöka sjukvårdsetablissemang och ännu längre journaler. De har fått diverse diagnoser under resans gång och haft klippkort hos Försäkringskassa och Arbetsförmedling, blivit utredda för alla tänkbara åtgärder och resursprogram. I botten har det många gånger legat en normal livskris som de har kört fast i. När det som borde blivit normaliserat blivit sjukdomsförklarat och där diagnoser och medikamenter bidragit till en destruktiv och nedåtgående spiral istället för ett sunt bearbetande av krisen har dessa människor hamnat i en långt värre situation är de var ifrån början, dessutom ofta med ett medicin-missbruk att bekämpa.

Om det vore enstaka händelser att ovanstående sker skulle jag inte skriva denna artikel, men tyvärr händer det så ofta, och med så förödande konsekvenser, att jag vill använda hela min kroppstyngd och dra i den stora nödbromsen.

Varför då denna ofta förekommande sjukdomsförklaring av någonting som egentligen är normalt och varför denna till synes urskillningslösa utskrivning av potentiellt farliga läkemedel till människor som för det första inte behöver dem och för det andra kan skadas svårt av dem?

I grund och botten handlar det, anser jag, om vår inställning till livets kriser. En kris är aldrig behaglig, men det är oundvikligt att människor någon gång hamnar i krissituationer. Det är alltså inte frågan OM vi hamnar i en kris, utan NÄR vi gör det. Och när krisen väl kommer, så behöver den bemötas som en del i människans liv. Kris och utveckling går hand i hand! Utvecklingen sker genom att vi går igenom krisen och tillåter krisens reaktioner. Inte genom att vi sjukdomsförklarar dessa reaktioner och försöker medicinera bort dem. En nyckel till sund krishantering är alltså att normalisera och hantera de känslor och tankar som kommer som ett resultat av en förlust eller en förändring i livet. Efter 30 års arbete med krishantering vet jag att människan har det som hon behöver inom sig för att komma vidare efter ett trauma eller en förändring i livet och jag vet också att man ibland kan behöva hjälp med att hantera livskrisen – hjälp bestående av samtal och handledning.

Varför får så många människor fel diagnos och fel hjälp i livskrissituationer? Är det så enkelt som att tidsbrist och dåliga resurser gör att patienter inte får den tid de behöver hos läkaren och att fel ”diagnos” ställs? Eller råder det kortsiktiga ekonomiska perspektiv som säger att då det kostar mer att hjälpa en person med samtal och handledning än det gör att förskriva allehanda piller så får det senare alternativet råda oavsett konsekvenserna på längre sikt?

Eller är det helt enkelt vi människor som inte tycker oss ha tid och kraft att leva igenom den ångest och det obehag en livskris onekligen framkallar? Längtar vi alla efter en ”quick fix”?

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

En livskris är ingen sjukdom – därför ska den inte medicineras bort!