När en livskris tränger sig på i våra liv reagerar vi alla på olika sätt. Det är inte ovanligt att vår kognitiva förmåga blir försämrad. Saker vi vill göra, orkar vi inte med. Vi blir förlamade av krisreaktioner.

Dessa reaktioner kan vara allt från nedstämdhet till ilska, ångest till apati. Här ser vi hur olika vi människor är. Det finns inget sätt som är rätt eller fel när det kommer till krisreaktioner. Det heter ju krisreaktion, inte krisreflektion. Just på grund av att förmågan till att reflektera och bearbeta är nedsatt.

Att vara i närheten av personer som är i akut kris är obekvämt för många. Därför är det vanligt att vi i all välvilja vill skynda på processen och tala om för en person vad denne behöver göra för att komma vidare.

Chefer som blir stressade av att en person i kris inte kan vara lika produktiv och engagerad som vanligt behöver inse att den bästa investeringen de kan göra i en anställd i kris är att tillåta personen att vara i krisen. Sjukskrivningar är tydligt påvisat att det förlänger krisprocesserna hos människor. Därför är det av yttersta vikt att en ledare är just kriskompetent och trygg i bemötandet av krisdrabbade personer.

Nu pratar jag om människor som är i akut kris. De behöver bemötas med tillåtande och normaliserande av de reaktioner som de har. De behöver få tid att vara i sin kris. Gränsdragningar görs tillsammans med personen så att de i så stor utsträckning som möjligt kan behålla sina rutiner, relationer och strukturer.

En människa som är i kris och som vill men inte har förmågan är inte samma sak som ett motstånd hos en person som har kört fast i sin kris.

Här är det så viktigt att när vi möter människor, att vi kan särskilja på vilja och förmåga.
Om motståndet handlar om ovilja och brist på motivation, då får vi först fokusera på att locka fram detta. Då är det inte tal om tillåtande och normaliserande.

Hur ska vi veta vilket tillmötesgående som är det bästa för personen? Här finns det bara ett sätt att ta reda på detta. Fråga personen själv. Det är alltid individen som är expert på sitt eget liv. Det är alltid den enskilde som har tolkningsföreträde på sitt eget liv.

Det relationella och inkluderande sättet är det ENDA sättet att arbeta med och bemöta människor.

Ändå vimlar det av sammanhang där vi bakom stängda dörrar pratar OM människor snarare än att prata MED dem. Utredningar som produceras av handläggare som ibland inte ens har pratat med personen det gäller och som stjäl expertrollen från individen. Hur kan det gå annat än åt helvete när vi arbetar på det viset?

Jag vet inte hur många gånger som jag har mött människor i akut kris där mina normaliserande och tillåtande ord har skapat en enorm lättnad. Det hjälper individen att VARA i sin kris och inte febrilt fly bort från dessa normala krisreaktioner.

Att få landa i en kris utan krav att GÖRA borde vara en mänsklig rättighet. Måtte vi alla lära oss att bromsa vår behandlingsiver och låta människor komma ikapp med sig själva. Det är den bästa investeringen och den bästa förvaltningen av tid och energi som vi kan göra.

Det som denna veckas bloggar har gemensamt är en sak: RELATION.
Lågaffektivt bemötande, Motiverande kommunikation och krisbemötande handlar om att komma personer nära. Då får vi förmånen att höra deras egen tolkning och TILLSAMMANS hitta personens egen väg framåt.

Den som inte vill relatera och bygga allianser kanske borde arbeta med döda ting och inte med människor!?

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Jag vill, men jag kan inte!