Tandlöshet

När jag arbetade som handledare på olika boenden för flyktingungdomar fanns det en stark attityd bland många ungdomar. De visste att de kunde agera hur som helst, utan gränser – för det fanns ändå inga konsekvenser. Många i personalen upplevde sig ibland stå maktlösa just p.g.a. detta. En ungdom kunde slå sönder hela sitt rum och förstöra möbler och inredning för tusentals kronor. Ingenting hände. En ekonomisk konsekvens betyder inget för någon som inte har någon inkomst så det var lönlöst. Men den totala avsaknaden på konsekvens är inte sunt. Inte för någon. Inte för den som bryter regelverk och absolut inte för de andra som också finns i verksamheten, eller för personalen.

Jag är och har varit verksam i många länder. Sverige sticker ut när det gäller just detta. Bristen på gränssättning och konsekvens. Det skapar en mesighet, men det skapar också turbulens. Skolans värld är ofta en plats där jag möter både elever och personal som är frustrerade över just bristen på detta.

Nu är jag en person som är mycket ifrågasättande av kommando-ledarskap. Personal som pekar med hela handen eller som använder sig av härskartekniker. Hot om straff och konsekvens har aldrig varit ett bra sätt att arbeta med människor.

Det går dock att hitta en väg som inte handlar om tandlöshet och inte heller om befallande. En guidande stil när vi arbetar med människor INKLUDERAR gränser och konsekvenser. Tyvärr ser jag väldigt lite av denna väg. Det saknas helt enkelt bra förebilder.

Den tandlösa vården eller utbildningssättet har visat sig inte skapa högre livskvalitet hos dem som vi arbetar med. Svaret är dock inte att svänga åt andra hållet och bli auktoritär.

Det mest empatiska är att låta en person ta konsekvenser för sitt agerande. Men om vi ska kunna implementera detta måste vi veta hur.

För det första tror jag att det handlar om förebilder. Vi kanske ska fundera på att implementera det personliga ansvaret i våra arbeten. Att det ska finnas konsekvenser om vi gör något som är fel. Det finns alldeles för många som arbetar UPA (Utan Personligt Ansvar) och detta utnyttjas. Jag skulle kunna skriva en bok om situationer där tjänstemän och personal agerat horribelt och inte fått någon konsekvens alls.

För det andra handlar det om hur vi kommer fram till vilka gränser som ska gälla och vilka konsekvenser det ska få att inte hålla sig inom dessa gränser. Här måste vi arbeta INKLUSIVT. Den som regelverket gäller måste vara aktivt inblandad i att sätta ord på dessa. Annars bygger vi upp motstånd och det kommer inte att fungera.

Det personliga ansvaret är en stark ingrediens till varför människor lyckas. De som ofta fastnar är de som förlitar sig på att någon annan ska leva deras liv och fatta beslut åt dem.  Detta inkluderar gränssättande och konsekvenser.

Nästa blogg kommer att heta: Empatiska konsekvenser.

Bolla gärna med mig i kommentarsfältet eller skicka mig ett mail om detta upprör eller stimulerar.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Tandlöshet