Jag skriver ofta om hur viktigt det är att vi normaliserar och insikten att det är fullt förväntat och naturligt att vi reagerar på livets kriser.

En sak som jag aldrig kommer att säga är att vi ska normalisera det som är patologiskt. Det är så viktigt att vi inser det kärlekslösa i att låta det som faktiskt inte är normalt dirigera och styra en hel familj, arbetsplats eller omgivning.

Jag träffar ideligen på familjer eller arbetsplatser där omgivningen gått in i ett medberoende med någon som behöver hjälp med tydlig gränssättning.

Det är vanligt med psykisk ohälsa. Det är en del av livet, precis som fysisk ohälsa. Därför är det oerhört viktigt att vi förhåller oss till detta på ett sunt sätt.

Det hjälper inte en människa med psykisk ohälsa att omgivningen går på äggskal runt omkring dem. Många behöver hjälp med att sätta sunda och normala gränser. Deras egen förmåga till sunt gränssättande kan vara nedsatt och då måste omgivningen som INTE lider av psykisk ohälsa vara behjälpliga med detta. Annars kommer den psykiska ohälsan ta över och skapa kaos i hela familjen eller på hela arbetsplatsen.

Tyvärr är rädslan för psykisk ohälsa och okunskapen kring detta något som ger näring till äggskalsdansandet. Det är väldigt vanligt att den som lider av psykisk ohälsa blir den som styr och ställer. Personen är visserligen expert på sitt eget liv, men har oftast inte formell kompetens på tillståndsbedömningen. Sjukdomsvinst och att gömma sig bakom en diagnos är väldigt vanligt.

Medberoende pratas ofta om när det gäller missbruk. Vi behöver även prata om det när det gäller psykisk ohälsa. Jag ser många familjemedlemmar, chefer och kollegor som har fallit in i medberoende och skapat utrymme för att det som faktiskt inte är friskt blir normen. Det är lika kärlekslöst att dansa runt psykisk ohälsa och möjliggöra för detta, som det är att vara medberoende till en person med missbruk.

Om en familj, arbetsplats eller annat sammanhang känner sig som gisslan, då är första steget inte att fokusera på den som orsakar detta, utan att fundera över sitt eget äggskalsdansande och medberoende. Det kan vi själva göra något åt. Vi kan inte ändra på en annan människas beteende.

En del går in i symbios med det osunda och andra reagerar med avståndstagande.
Ingen av sätten hjälper den som är drabbad.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Äggskalsdans är kärlekslöst