Min underbara mentor har ofta sagt till mig att som ledare kan jag aldrig vara för generös med uppmuntran.

Jag tänker ofta på det. Människor är så utsvultna på att höra goda utsagor om sig själva. Till och med så att när de får höra något gott, så slår de ifrån sig.

Genom åren har jag ofta givit positiv återkoppling på mina kursdeltagares examensarbeten. För mig är det naturligt att lyfta personer som har gjort något som är bra. När jag då får reaktioner tillbaka att mina små rader jag skrev om deras arbete är den största uppmuntran de har fått någon gång i livet. Då blir jag orolig.

Det har varit arbetsplatser jag kommit till som konsult där jag frågar medarbetarna hur vanligt det är med uppmuntran. Tyvärr blir det ofta pinsamt tyst och det framkommer att det är vanligare med tillrättavisningar, uppmaningar om skärpning och mer pådrivande utsagor.

Mentorskan sa till mig att om jag ska ge en tillrättavisning eller uppmaning till en person så ska den vila på nio bekräftelser. Alltså 10% pekpinne och 90% lovord.

Alla människor mår bra av att bli upplyfta. Vi behöver aboslut inte vara rädda för att någon ska tro att de är något. Den risken är minimal. Förresten – vi ska tro att vi är något.

När talade du om för din chef på jobbet att hon gjort något bra? Eller att han är en bra ledare? Knyt det till något specifikt så blir det mer genuint än bara ett allmänt utlåtande.

Och du som är i ledarställning. På vilket sätt lyfter du din personal? Känner de sig uppskattade?

Uppmuntran och bekräftelse borde vara lika vanligt på våra arbetsplatser som bensin är på en bensinstation. Det är bränslet som får oss att vilja och kunna gå vidare. Det är ett vaccin för stressymptom och mental ohälsa.

Var generös med goda ord och handlingar.

Låt oss öva oss på att både ge och ta emot.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Have I told you lately?…..