Det där sitter i ryggmärgen hos många människor. Precis som det lilla barnet i trotsåldern som skriker: “KAN SJÄLV” när någon vuxen försöker göra något för dem som de vill göra själva. Likadant är det med vuxna ibland. Vi har det itutat i oss att vi ska vara oberoende och inte behöva andra människor.

Att klara sig själv är bra till viss del. Det kan dock bli för mycket av det goda när vi inte släpper in andra i våra liv eller när vi inte vågar eller tycker det är OK att be om hjälp.

Vi ska inte göra det för en människa som hon kan eller bör göra själv. Det bidrar till hennes ångest. Däremot är livet fullt av perioder när vi behöver andra. När vi behöver medmänniskor. Det är då vi behöver släppa på stoltheten och släppa in andra.

Många ber inte om hjälp för att de inte vill vara till besvär. Andra för att stoltheten har gått över i dumhet. Att behöva hjälp ibland är inte ett tecken på svaghet… och om det är det, vad är det för fel på att vara svag?

Tänk så många som sprungit in i väggen och blivit sjuka pga. att de inte velat eller vågat be om hjälp.

Det har varit perioder i mitt liv när jag varit väldigt tacksam för att andra funnits där och gjort saker åt mig för att underlätta eller om det varit saker som jag inte kunnat själv.

Bästa sättet är att våga fråga. Att säga, nu är det för mycket och jag behöver lite assistans. Att hjälpa någon annan ger mig tillfredsställelse. Att ta emot hjälp är svårare. Att be om hjälp är ytterligare en svårighetsgrad.

Att be om hjälp gör oss sårbara. Många ogillar sårbarhet och därför låter de bli.

När jag ledde ett arbete bland AIDS sjuka i Hollywood behövde vi hjälp av volontärer hela tiden. Det var under den tiden som jag lärde mig att det aldrig är farligt att fråga. Det värsta som kan hända är att vi får ett nej. Om någon tar illa upp för att bli tillfrågad, då är det inte ett problem som den som ställt frågan äger. Det är helt och hållet en problematik som ligger hos den som tar illa upp.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Kan själv!