Jag ska vara riktigt ärlig. Jag är så hjärtinnerligt trött på all fokusering på evidensbaserade metoder.

Naturligtvis ska vi arbeta på att få så effektiva arbetssätt som möjligt, men jag blir trött på den dubbelmoral som råder när det gäller folk som pratar om att våra arbetssätt ska vara evidensbaserade.

Vad är det för evidens som räknas i arbetet med människor? Den enda hållbara evidensen torde väl vara att arbetet ger resultat och att människor får hjälp att hjälpa sig själva till en bättre livskvalitet.

När jag träffar olika verksamheter i landet som med stolthet rapar upp sina kompetenser och kunskaper blir jag inte imponerad. Det som får mig att lyfta på hatten och ge respekt är dock de verksamheter som kan visa att deras arbets- och relationssätt leder till att människor livskvalitet ökar. Att människor mår bättre och tar steg närmare till att bli självförsörjande och icke-beroende av hjälp och åtgärder.

Eftersom jag brinner för den andan som ligger till grund för det evidensbaserade relationssättet Motiverande Samtal kan jag inte låta bli att lyfta det som ett exempel. MI har förmedlats som ett relationssätt under en lång tid i Sverige. Personal har gått i utbildningar och fått kompetenshöjning. Det slås på trumman högt om att det är evidensbaserat.

Min fråga blir då. Finns det mätbara och uppföljningsbara resultat som visar på det evidens som räknas. Att MI har lett till förbättrade behandlingsresultat och högre kvalitet i våra verksamheter? Jag har inte sett något sådant evidens. Det jag ser är en metodfixering och att det som MI inte var avsett till att vara har blivit ett faktum: Ytterligare en metod.

Är vårat fokus att räkna antalet öppna och stängda frågor, att koda och analysera snarare än att titta på det som verkligen räknas i slutänden?: Att människor blir hjälpta.

Har vi som föreläser i MI den andan som vi står och föreläser om?

Tyvärr ser jag samma metodfixering kring MI som jag sett och ser kring en av mina andra kompetenser KBT. Metoden blir det viktiga och de som kan metoden blir metodbeskyddande eller revirpinkande på ren svenska.

När ska vi lära oss att det primära i arbetet med människor inte handlar om metod eller arbetssätt. Det handlar om relation. Det handlar om partnerskap och att i den dynamiken locka fram individens egna resurser. Och evidensen i slutändan handlar om att vi kan med stolthet över individen säga att de har hjälpt sig själva.

Jag har de senaste månaderna med smärta fått uppleva hur personer som gör anspråk på att vara evidensbaserade experter säger en sak och lever något helt annat. Prestige och självförverkligande är inte kompatibelt med att relatera till sårbara människor.

Ni som följer min blogg känner mig till viss del. Ni kanske kan skönja en trötthet i det jag skriver? Det stämmer! Jag är trött på diskrepansen. Om nu en verksamhet säger att de arbetar evidensbaserat – visa mig då den evidens som verkligen räknas. Bättre behandlingsresultat och människor som känner att de fått hjälp att hjälpa sig själva!

En trött Ulf säger:

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Evidensbaserat!?