Det är nu 13 månader som pandemin kraftigt begränsat mitt liv. Som boende i Spanien har restriktionerna varit tuffa.

Jag vill berätta vad isoleringen har fått för normala konsekvenser för mig. Trots att jag tränar flera timmar i veckan och har mycket interaktion med människor via internet har jag fått symptom. Min nattsömn är galet dålig, jag vaknar med mardrömmar och det är ofta som de leder till att det är svårt att somna om. Jag har aldrig haft huvudvärk i mitt liv och nu är det en återkommande plåga som måste hanteras. En tinnitusorkester håller ofta konsert när jag som minst anar det. Jag märker även att min stubin är kortare än vanligt.

Det går alltså åt extra mycket energi till att tillåta dessa normala reaktioner på isolering. Utöver det gäller det att hitta kreativitet för att härbärgera och stå ut med dessa symptom.

Jag är tacksam för den kriskompetens som jag har. Den som med tydlighet normaliserar det faktum att krisreaktioner är en del av livet.

Det är vanligt att chefer och ledare kontaktar mig i dessa tider och ställer frågor kring sitt ledarskap under Coronatider. Det jag understryker hela tiden är att de inte ska se anställdas normala reaktioner som svaghet. Som chef är jag tacksam för de anställda som har styrkan att visa svaghet och bejaka de faktum att pandemin påverkar dem.
Jag är mer orolig för dem som bara tutar och kör som om inget har hänt.

Jag har symptom/krisreaktioner som jag beskrev. Det är helt förväntat och normalt. Lika naturligt som om jag satte handen på plattan på spisen och jag fick en brännskada.
Om någon bränner sig, ser vi det som en svaghet? Absolut inte! Men när det gäller krisreaktioner är det tyvärr vanligt att detta uppfattas som ett bristande karaktärsdrag eller svaghet.

Jag lägger min energi på att härbärgera mina krisreaktioner och se till att jag sätter gränser så att det finns utrymme för dessa normala symptom samtidigt som jag fungerar i rutiner och strukturer efter bästa förmåga.

Det är en styrka att låta livskriser vara en normal del av livet. Förra veckan föreläste jag 5 heldagar och fick strålande utvärderingar…det hade aldrig gått utan kriskompetens.

Min psykiska ohälsa har inte ökat – snarare tvärtom. Att tillåta, normalisera och härbärgera krisreaktioner är ett tecken på mycket god psykisk hälsa…även om nattsömnen avbryts av mardrömmar och tinnitusen sjunger som en astmakör i skallen.

En chef som ser normala krisreaktioner som en styrka är en kriskompetent ledare.

Nu har jag bjudit på mig själv. Jag hoppas det hjälper någon att normalisera det faktum att vi är människor som naturligtvis reagerar på stress och kris.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Det är normalt att reagera och absolut inte ett tecken på svaghet.