Kriser är ofta orsakade av orättvisor och människor blivit drabbade av svåra situationer.

Detta är tankar som bygger på observationer jag gjort genom åren och jag vill lägga dem på bordet. Ni får gärna tycka till, antingen i kommentarsfältet eller genom att skriva till mig.

En människa som är i kris är sårbar och behöver få vara i sin kris. Det första steget är att landa i krisen.

Jag har drivit skyddade boenden för mycket sårbara och trasiga individer där hedersrelaterade situationer gjort att det funnits dödshot och extremistiska agendor med i bilden.

Det jag har hört så många gånger är hur dessa personer tycker det varit så skönt att INTE bli bemötta med en agenda. Målsättningen har alltid varit att möta individen och hjälpa denne att hjälpa sig själv. Att återerövra sitt eget liv på sina egna villkor. Att ha rätten att få vara autonom.

Det är tyvärr inte ovanligt att våra klienter har negativa erfarenheter av stödverksamheter som varit byggda på aktivism. I våra skyddade boenden har vi haft HBTQ-personer och kvinnor från starkt patriarkala kulturer där det funnits ett överhängande dödshot med i bilden. Eftersom fokus är på krisstöd har jag varit noga med att vårt fokus ligger där och ingen annanstans. M.a.o. vi har varken en HBTQ- eller feministagendor med i bilden. Detta har våra klienter upplevt som väldigt befriande. De känner att de står in fokus och inte en agenda.

Just nu är jag inblandad i att arbeta fram ett nytt projekt för personer som sitter fast i trafficking. Även här är jag väldigt noga med att vårat uppdrag handlar om att hjälpa de individer som vill ha hjälp med att bryta sig loss från denna enormt destruktiva miljö. Jag har kontakt med många organisationer och det jag ser är att det ofta blir en stor kollision mellan aktivism och krisstöd.

Jag ser även att individer blir använda som spelpjäser i aktivistagendor. Det känns många gånger både fel och rent ut sagt oetiskt.

Aktivism behövs! Absolut! Men jag börjar bli mer och mer övertygad om att vi behöver skilja på aktivism och krisstöd. Dessutom är jag övertygad om att en aktivist och en krisstödjare har helt olika gåvor, kompetenser och talanger.

Oavsett om vår agenda är feministisk, religiös, HBTQ, politisk, facklig etc. Min övertygelse växer sig allt starkare att dessa agendor är fantastiska för den aktivism som behövs för att skapa en värld där vi lever ut att alla människor har lika värde.
Jag tror dock att krisstöd är något annat och att vi behöver skilja på äpplen och päron. Att ha en agenda när vi har förmånen att vara med sårbara människor i kris går helt emot den kriskompetens och människosyn som jag förespråkar och står för. Faktum är att när jag tänker tillbaka på alla år av krisarbete. De personer som orsakat mest turbulens i arbetet med krisstöd har varit de som borde arbetat med aktivism istället.

Som sagt, hör gärna av er med feedback och konstruktivitet kring detta inlägg. Det finns säkert vinklar som jag inte ser.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Krisstöd och aktivism är det kompatibelt?