Hur fungerar vi tillsammans i en pågående pandemi där det finns ett påtagligt hot för smitta? Jag har funderat mycket på Corona och naturligtvis kan jag inte låta bli att jämföra det med det virus som jag har latent i min kropp. Jag har levt med HIV i väldigt många år.

När HIV först kom på tapeten spreds en rädsla över hela världen. Det spekulerades och det marginaliserades. Jag arbetade i Afrika där smittan spred sig som en löpeld. Det saknades information och frågetecknen var många. En sak som vi visste var hur det smittade. Genom blod och sperma. Därför kunde vi också skydda oss själva och andra.
Information var så viktigt.

Det var mycket rädslor. En del spred information som inte stämde. Att man kunde bli smittad av svett, saliv, kroppskontakt eller genom att bara vara nära en HIV-smittad. Rädslor är en fruktansvärd grogrund för okunskap och dumhet. Rädslan är också farlig för den används av människor som har agendor. Rädda människor är påverkbara.

Jag minns de som stod på gatorna i Hollywood när jag bodde där, med skyltar med homofobiska texter om AIDS och bögar. Vilken fruktansvärd tid. Eller i Sverige när jag tog mitt första HIV-test, personalen var iklädd skyddsutrustning som om de skulle åka till yttre rymden.

Rädslor bygger aldrig broar. Rädslor marginaliserar och bygger murar.

Förra veckan hade jag goda vänner som var i Åre och åkte skidor. Jädrar anåda vilket liv det blev kring detta. Här blev det polarisering. Idiotförklaringar och skällsord, försvarsmekanismer och splittring. Riktigt otäckt var det att bevittna skambeläggningar och passiv så väl som aktiv aggressivitet.

Det fick mig att fundera på hur jag själv förhåller mig. Jag tycker det är svårt. Personligen skulle jag aldrig åka till Åre just nu. Faktum är att jag inte skulle vilja åka till Sverige alls. Anledningen till det handlar om att jag inte skulle känna mig trygg pga. inställningen till mask och att jag har ett nedsatt immunförsvar. Jag vill inte utsätta mig för risken.

För mig handlar det inte om rädslor. Jag har haft samma inställning till Covid redan från början. Att se till att jag inte utsätter mig själv eller andra för smitta. Det kan jag kontrollera! Men jag kan inte kontrollera andra människors beteenden.

Om jag vore i Åre skulle jag hantera det på precis samma sätt som jag gör här. Jag skulle använda min mask, hålla minst 2 meters avstånd till människor (även längre om de inte bar mask) och jag skulle vara väldigt noga med min handhygien. Och jag är övertygad om att jag skulle åkt därifrån utan att ha blivit smittad. Nu väljer jag bort Åre och många andra platser och sammanhang. Det är min kropp, mitt liv och mitt ansvar.

Lägger jag ner energi på att gräla med dem som tycker annorlunda? Nej. Det leder inte till något gott. Splittring är det sista vi behöver.

Vi behöver uppehålla ömsesidig respekt och här blir det problem. Det samtalet behöver vi ha. Hur kan vi på våra arbetsplatser och andra miljöer skapa en miljö där alla känner sig trygga? Denna utmaning måste vi ta på allvar. Låt oss inte låta rädslor och polarisering styra det samtalet. I rädslan finns aldrig grogrund för konstruktiva lösningar.

Hur ska Åre-folket och vi maskanvändare kunna samexistera på samma arbetsplats?
Inte genom pajkastning och rädslor i alla fall.

Här bör det läggas mycket energi och jag vet att HR avdelningar, chefer och ledare jobbar stenhårt för att hitta en framkomlig väg. Rädslor måste hörsammas och tas på allvar, men när rädslor blir styrmedel då blir det aldrig bra.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Pandemifunderingar…