Den här veckan har jag haft fem vänner som har familjemedlemmar som dött i Covid. Sorgen känns kompakt och tung. När mina nära vänner sörjer, då brister mitt hjärta.

Jag berättade om detta för ett par vänner. Deras respons var fruktansvärd. De frågade om de som dött var äldre eller i en riskgrupp.

Jag svarade inte utan skakade bara på huvudet och sörjde mer över deras diaboliska människosyn som får dem att ställa en sådan totalt icke empatisk och hjärndöd fråga. Det sorgliga är att de arbetar med människor.

Jag är tacksam för alla de individer jag känner som har värderingar och en människosyn som är baserade på kärlek till medmänniskor och solidaritet.

Att sörja med de som sörjer borde komma naturligt för oss alla. Inte ifrågasätta personens hälsotillstånd eller vem de var, för att gradera om dödsfallet faller in i rätt kategori. Oavsett vem som mister sitt liv så är det en tragedi.

Människor som är solidariska och har en god människosyn tar sitt ansvar och visar empati. Om du är en sådan person vill jag ge dig en ovation och respekt.

Jag har svårt när jag ser människor som agerar själviskt. Personer som inte skyddar sig själva och andra. De som ignorerar rekommendationer och restriktioner. Själviskheten lyser klart genom deras handlingar.

Min empati blir ett val, inte en känsla, när jag möter personer som agerar som att de är odödliga inför Covid, eller som bara bryr sig om att skydda sig själva och struntar i andra.

Alla människor har lika värde och har rätt att bemötas med empati.

Jag har lättare med empatin när jag möter människor som har en människosyn som är baserad på solidaritet. När treenigheten ”Me, myself and I” driver människor får jag arbeta hårt med den empatiska kompetensen.

Covid reflekterar tyvärr vad som driver människor.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Lite pandemitankar.