Jag var på banken i ett ärende igår. Jag märkte med tydlighet att människor var mer otåliga än vanligt. Det var mer spänning i luften och mer höjda röster än vanligt.

Många jag pratar med uttrycker en trötthet. Folk känner inte igen sig själva. De har kortare stubin och många gånger går det ut över de allra närmaste.

Coronatröttheten gör att många känner en apati och en uppgivenhet.

Inte alls på nivån att det skulle behövas professionell hjälp, utan mer än trötthet som gnager.

Jag ser och hör om detta här i Spanien, men även från min familj i USA och i mina nätverk i Sverige och Sydafrika.

”Jag orkar inte se på nyheterna, jag blir bara så trött!” var det flera personer som uttryckte i veckan.

Det jag skulle vilja säga till oss var och en är:

”Give yourself a break!”

Var snäll mot dig själv. Sänk ribban på krav. Inse att det är en surrealistisk situation som vi befinner oss i. Jag kan inte låta bli att tänka på 12-stegsprogrammets fantastiska bön som de använder som avslut i sina möten.

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Det är just acceptansen som jag tycker bli viktig. Att inte försöka ändra på att läget i världen är surrealistiskt. Acceptera att det är som det är. Men framförallt att vara snälla mot oss själva och acceptera att vi har kortare stubiner, känner oss orkeslösa och trötta på situationen.

Därmed inte sagt att vi inte ska göra vårt bästa med det vi förmår.

Den här helgen ska jag vara snäll mot mig själv och inte lägga ribban för högt. Tanka energi och gilla läget!

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Kort stubin, allmän deppighet, rastlöshet och allmänt obehag.