Jag har arbetat med människor där psykisk ohälsa varit en del av problematiken i över 35 år. Vågar mig därför på att sticka ut hakan lite.

När jag pratar om att vara tillåtande när det gäller krisreaktioner blir jag sällan motsagd. Det är oerhört viktigt att en människa som är i akut kris inte bara tillåter sig själv att vara i kris, men även att omgivningen har en tillåtande attityd och skapar utrymme för att människor ibland inte mår bra.

En viktig del när vi är i kris är att uppehålla våra rutiner, relationer och strukturer i så stor utsträckning som möjligt. M.a.o. är sjukskrivning väldigt långt ner på listan. Det finns massor med forskning som visar på att krishantering och bearbetning tar betydligt längre tid om en människa blir sjukskriven. Jag kan inte nog trycka på detta.

Det som krävs för att detta ska fungera på en arbetsplats är att chefen och medarbetarna har en tillåtande inställning. MEN DET RÄCKER INTE!

En människa som är i akut kris behöver också hjälp med gränssättande. Om jag har ångest, om jag är ledsen, apatisk eller har kort stubin – vilka gränser behövs för att jag ska kunna fungera på arbetsplatsen.

Här upplever jag att det saknas väldigt mycket kompetens bland chefer och ledare. Vi är obekväma med dessa samtal. Men det tillhör chefens uppgift. Det får inte undvikas. Att en människa som är i kris inte får detta stöd är oacceptabelt.

Därför är det A och O att en chef känner sig både kompetent när det kommer till medarbetare i kris. Ilska, nedstämdhet, rastlöshet, apati, ångest, oro och andra krisreaktioner är en normal del i alla arbetsmiljöer. Att inte inse detta är att stoppa huvudet i sanden och leva i en låtsasvärld.

Där denna kompetens saknas. Där tillåtandet inte kompletteras med gränssättande kommer dålig arbetsmiljö som ett brev på posten.

Jag vet inte hur ofta jag stöter på människor som ursäktar dåligt beteende med att de är utmattade, är i kris eller har en dålig dag. Det mest kärleksfulla att göra är att vara tillåtande, men samtidigt sätta gränser. Att vara i kris innebär inte ett tillstånd att bete sig hur som helst.

Jag brinner så för detta så det värker inom mig. Varför? Jo för det mest kärleksfulla vi kan göra är att våga tala om gränser i samband med kris. Det är vad jag kallar äkta empati. Att sitta med huvudet på sned och bara vara förestående har aldrig och kommer aldrig att hjälpa en människa. Det kallas sympati och hör inte hemma i vare sig behandling eller chefskap.

Låt oss sluta med en haltande krishantering där vi bara hoppar omkring på “Tillåtandets Ben” – vi behöver även “Gränssättnings-benet” för att vi ska gå stadigare fram mot att komma över livets kriser. Och gränser sätter vi alltid tillsammans med personen i fråga.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Balansen mellan att tillåta och sätta gränser.