Genom åren har jag arbetat med kris och krishantering i ett antal länder och kulturer. En reflektion som jag har är att det finns en möjlighet i Sverige som inte finns i andra länder jag arbetat i.

I Sverige är det inte bara möjligt utan det används också i stor utsträckning. Jag hör ofta att personer säger att de sjukskrivit sig. Även om jag är den som värnar om att individen alltid är expert på sitt eget liv, så är det i slutändan så att juridiskt sett sjukskriver vi oss inte själva, det görs av läkaren.

Jag vet att detta kommer att sticka i ögonen på många som läser detta, men jag känner ändå att jag vill uttrycka det jag ser.

Det finns hur mycket forskning som helst som säger att det är skadligt för personer att bli sjukskrivna och åsidosatta från sina vanliga rutiner och åtaganden. Ändå har vi en sjukvård som är väldigt snabba på att genom sjukskrivningar isolera människor från det miljöer som de behöver vara i för att inte hamna i en marginaliserad situation där de inte möter normala förväntningar och krav.

Jag träffar ett stort antal personer varje år i Sverige som är sjukskrivna pga. mental ohälsa eller för att de helt enkelt inte vill och orkar att gå till jobbet. Jag vågar säga att den mentalitet som råder är skadlig och gör att människors kriser blir mer långvariga och mer utdragna än de behöver att vara. Naturligtvis finns det psykiatriska diagnoser som är legitima, men det finns mycket som måste ifrågasättas, som stjäl resurser från de som verkligen behöver.

Steget tillbaka till arbetslivet efter en sjukskrivning är lång. Många blir sjukskrivna trots att de är helt förmögna att arbeta. Det handlar många gånger om vilja. Många personer jag träffar har förmågan att fungera i andra sammanhang, men väljer att inte lägga den energin på arbete.

Det som jag ser i det svenska samhället skulle inte ens vara möjligt i andra länder där jag arbetar.

När jag själv gick i väggen ordentligt för många år sedan hade jag en läkare som var väldigt villig att sjukskriva och medicinera mig. Jag hade som tur var en mentor som vågade ställa de frågor som läkaren inte brydde sig om att ställa. En mentor som fick mig att inse att det var otroligt viktigt att inte ställa sig vid sidan om samhället utan trots en svår livskris vara delaktig i min egen försörjning. Jag gick aldrig tillbaka till mitt arbete där jag for illa, men jag sökte snabbt annan sysselsättning. Varför? Jo för jag hade någon som ställde krav på mig att leva upp till den förmågan som jag trots allt hade mitt i livskrisen.

Dessa krav ställdes av en empatisk person som ville mig väl. Det skedde inte via myndighetsutövning. Våra läkare behöver utnyttja den roll de juridiskt har genom att med stor empati vara mycket mer restriktiva med sjukskrivningar.

När jag träffar personer som är sjukskrivna som trots detta har förmågan till aktiviteter, socialt liv och andra intressen som kräver precis samma insatser som ett arbete gör. Då kan jag inget annat göra än ifrågasätta varför de är sjukskrivna.

Det är ofta jag träffat människor i krissamtal som är sjukskrivna där jag suttit och tänkt att det inte finns någon som helst anledning för vederbörande att vara sjukskriven utan att det istället är mer skadligt.

Det finns legitima anledningar till sjukskrivningar naturligtvis. Om en människa far illa på sin arbetsplats, mobbingsituationer, kränkande behandling mm. Då blir sjukskrivningen en nödlösning för att skydda individen från ett infekterat sammanhang.

Ja, jag ifrågasätter många sjukskrivningar jag stöter på. Anledningen är för att både forskning och erfarenheter säger att det bästa för en individ är att vara kvar i sina strukturer och rutiner i så stor utsträckning som möjligt. Om vi har ett system som motverkar detta då motarbetar vi även det vi lärt oss om kris och krishantering.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

När systemet inte värnar om individen.