I måndags morse vaknade jag och kände mig tyngd av allt som händer i vår värld. Inte konstigt att det ibland känns som att världen är på väg rakt åt helvete.

Är man då som jag en person som engagerar mig, då tickar rättvisepatoset högt i skallen och stressnivån går i taket. Jag kan inte vara tyst när jag ser orättvisor och dumheter. Tystnad är det värsta som finns när onda viljor härjar och diskriminerar. Låt oss aldrig stoppa huvudet i sanden och låtsas som det regnar.

Ibland måste vi dock tänka på livsbalansen. Det går inte att bara fokusera på att skapa en bättre värld. Ibland måste vi också lyssna på schlager, lukta på blommor, njuta av god mat eller sätta tänderna i en härlig efterrätt! Annars orkar vi inte.

Jag får ofta säga till mig själv att mitt i en orättvis värld finns det fortfarande vackra orkidéer. Musik som förtrollar. Natur som bedårar. Barn som skrattar. Eller varför inte människor som faktiskt älskar.

Alla har vi ett ansvar att aktivt förbättra världen och bromsa onda krafter. Det yttersta ansvaret vi har är dock att se till att vi inte går sönder själva.

En del av oss behöver stanna upp och tanka energi. Andra behöver en spark i baken för de har fastnat i sitt andrum.

När jag bodde i ett flyktingläger under pågående krig i Libanon för många år sedan blev jag så styrkt av barnen som trots ett liv i kaos ändå hittade skrattet. Under åren som jag delade livet med AIDS-sjuka i Hollywood blev jag imponerad av killarna som var döende när de hittade de små sakerna i tillvaron som gav dem ljus och värme.

Ibland är det dags att för en dag eller två stänga av nyhetsflödet och bara släppa in lite solsken. Jag vet att det är många som läser detta som har ett djupt engagemang och brinner för att hjälpa andra. Men du, bromsa upp ibland! Släpp in lite solsken. Då håller du längre och dessutom förtjänar du också att njuta av livet.

Vi behöver säga detta till varandra mellan varven, eller hur?

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Släpp nu lite solsken in!