Det finns inte någon jag känner till inom psyko- eller samtalsterapi som inte håller med om följande: Det viktigaste i en samtalsrelation är just relationen mellan samtalsutövaren och klienten!

M.a.o. så är samtalsmetoden, tekniken och verktyget underordnat relationen. Ändå tycker jag att det finns en kultur kring samtalsstöd och krishantering som är så erbarmligt fokuserad på just metoden.

KBT (Kognitiv Beteende Terapi) och dess anhängare tror många gånger att denna västerländska terapiform är det allena saliggörande. KBT är fantastiskt, men det funkar faktiskt inte på allt och alla.

De lösningsfokuserade fantasterna blir ibland lite jobbiga med att se lösningar överallt. Inte alls tekopp det heller.

12-stegare, mindfulnessentusiaster, psykosyntesare, ACT, ART mm. mm. Fantastiska verktyg och det gäller att veta när, var och hur verktyget ska användas och på vem det fungerar. Främsta frågan: Vem som vill ha det?!

Jag märker ofta att det som skriker mest efter verktyg är de som är mest rädda för att komma människor nära.

När jag frågar människor som kommit ur livskriser är det ofta jag får höra om en eller flera personer som varit viktiga kryckor för dem under den jobbiga perioden. Människor som inte var rädda för att bjuda på sig själva. En relation är alltid åt båda hållen. Då går det inte att en osäker och rädd samtalsstödjare sitter och är mer noga med att sätta gränser än att komma klienten nära.

Jag arbetar mycket tvärkulturellt i kollektivistiska kulturer. Jag är övertygad om att anledningen varför västerländska metoder och verktyg inte har fått genomslagskraft i dylika kulturer är just pga. att det relationella.

Jag minns när ett gäng KBT-psykologer kom till en kåkstad utanför Kapstaden för att erbjuda terapi. Det blev varken hackat eller malet. Människorna jag känner i kåkstaden sa: ”De där människorna ville ju inte lära känna oss! Hur kan de jobba med människor när de är rädda för närhet, gemenskap och att relatera.”

Detta är bara ett inlägg för att provocera oss till att tänka mer relationellt. Så länge vi som ger samtalsstöd vet att vi bara är en temporär krycka och aldrig ska ingå i någons permanenta och sociala nätverk, då har vi inget att oroa oss för. Relationer helar. ”Professionell distans” bygger försvar.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

RELATIONSFOKUS FUNGERAR!