Det är tyvärr inte ovanligt att jag stöter på arbetslag där det har utvecklats mycket ohälsosamma karaktärsdrag i gruppen. En stark ”vi och dem” känsla. Detta kan vara mellan chefer och anställda, men även chefer emellan eller anställda emellan.

Det typiska som jag ser i dessa infekterade situationer är att det är rädslor och osäkerheter som styr. När detta har blivit del av kulturen på en arbetsplats måste det åtgärdas. Det kommer inte att bli bra av sig självt. Det går inte att stoppa huvudet i sanden och tro att det kommer försvinna genom att ignorera det.

Det absolut viktigaste i mötet med människor, oavsett vad det är för typ av möte, är att vi strävar efter att skapa en vi-känsla. Personligen vägrar jag att befinna mig i situationer där denna viktiga vi-känsla inte finns. Om vi arbetar med människor är det en icke förhandlingsbar grundkompetens som måste finnas. Förmågan att ha och visa empati för de människor vi interagerar med. Chefer, kollegor, klienter, vänner – ja i alla relationer. Empatin som är drivmedlet för denna vi-känslan är egentligen inte en känsla. Det är ett val, en kompetens och ett förhållningssätt som vi måste välja att ha med de människor vi interagerar med.

En chef behöver inte tycka om alla sina anställda. Men empatin och vi-känslan ger inte utrymme för chefen att visa detta. Så fort det utrymmet skapas, då behöver chefen inkompetensförklara sig själv i sin chefsroll. Exempel på hur det utrymmet skapas är när chefer pratar med andra chefer om anställda på ett icke-empatiskt sätt som underminerar den icke-förhandlingsbara vi-känslan. Många arbetsplatser legitimerar rent skitsnack bakom stängda dörrar för att personerna har liknande positioner. Att syssla med sådana beteenden är inte ledarskap, det är dårskap. Det är att förstärka klyftor och skada organisationen. Ja, vi har ibland behov av att pysa och ventilera frustration. En mogen ledare vet dock var detta bör ske och inte. Tyvärr blir det oftast fel där både sammanträden och fikastunder blir skitsnack, fast vi kallar det att vi pratar ihop oss. Vilken grogrund för mobbing.

Samma sak gäller anställda och deras relation till sina chefer. En anställd som inte vill ha en vi-känsla med sina chefer och kollegor behöver för sin egen skull och organisationens avluta sin anställning. Det är inte en mänsklig rättighet att vara en svulst på en arbetsplats som infekterar och separerar. Här ger vi varandra alldeles för mycket utrymme.

Jag vet att detta är hårda ord, men de behöver sägas. Många har i sin profession uppgiften att vara stöd åt andra människor. Det blir ett omöjligt uppdrag i en ”vi och dem” kultur. Kan vi inte ge empati och vilja varandra väl kollegor emellan ska vi inte tro att vi kan ha den funktionen gentemot elever, boenden, klienter, brukare etc.

Jag säger detta med skärpa. Vård och omsorgs-Sverige skulle må mycket bättre om vi införde nolltolerans mot beteenden, möten och fikarum där vi skapar utrymme för att människor inte vill varandra väl. Att vara en person som aktivt ger näring till ”vi och dem” känslan diskvalificerar vederbörande att arbeta med människor, både som kollega, utbildare, vårdgivare eller annat människovårdande yrke.

Vår produktivitet och våra resultat i organisationer skulle skjuta i höjden om vi tog itu med denna alltför vanliga infektion på våra arbetsplatser.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

”Vi och dem”