Jag sitter sedan fyra veckor tillbaka i karantän. Vissa dagar är det helt OK, men andra dagar klättrar jag på väggarna. Jag älskar bergen, stranden, naturen. Jag vill cykla, vandra, rida och njuta. Det får jag inte för jag befinner mig hemma i Spanien. Detta är inget inlägg i en debatt. Det är dock en vädjan.
Jag skriver av egen erfarenhet men också för att det är många andra som skriver till mig som mår otroligt dåligt av att ha en mycket begränsad rörelsefrihet.
Jag vet inte vad det är för krafter som driver människor, om det är ett hävdelsebehov, en omsorg utan att tänka på hur kanske mottagaren upplever det eller vad som händer.
Utifrån mitt perspektiv som expert på krisbemötande och mina egna erfarenheter de gångna veckorna vill jag vädja till människor att tänka på oss som har begränsad frihet just nu.
Ett litet axplock av meddelanden jag fått:
”Jag kan inte föreställa mig hur hemskt det måste vara att inte få gå ut….själv har jag varit ute och fikat med vänner idag på ett café i Gamla Stan.”
”Glada påskhälsningar från skidliften i Björkliden – Hur har du det i din spanska isolering?!”
”Hur har du det i ditt fängelse? – ha ha – Här i Sverige gör vi på vårt sätt. Vi körde ner till Österlen från Stockholm som vanligt. Vi har precis promenerat i Gamla Stan i Simrishamn och nu ska vi sätta oss i bilen och äta påsklunch hos goda vänner.”
Det finns olika bud på hur Coronaviruset ska hanteras och det är internationellt uppmärksammat att Sverige gör annorlunda.
Som sagt detta är inget debattinlägg om vad som är rätt eller fel. Det är dock en vädjan om att innan kommunikation sker med någon som sitter i karantän, kanske fundera på hur den kommunikationen kommer att tolkas.
Tyvärr är det många som kontaktat mig och berättat hur den psykiska ohälsan och frustrationen intensifierats av dylik kommunikation.
Själv blir jag förundrad och inser att den empatiska kompetensen är mycket begränsad hos en del människor. Det har skapat friktioner i relationer. De som skrivit ovanstående till mig har gett mig tillstånd att använda det eftersom det är anonymt.
Vill ändå ge beröm till dem som kommunicerar. Det är många som beskriver att det blivit så tyst.
Så här känner jag och ett flertal andra som inte befinner oss i Sverige.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
Skäms över att vara svensk när jag läser vad folk har skrivit till dig.
Sverige har valt en annan väg än övriga världen, men svenska befolkningen har också med detta fått ett stort eget ansvar.
Så som vi har blivit tillsagda att göra så gör jag iallafall.
Jag går till mitt jobb som barnskötare och tar hand om barnen medan deras föräldrar jobbar.
Många av dessa föräldrar har viktiga jobb i dessa tider så som sköterskor, läkare, polis m.m.
Vi har infört väldigt noga restriktioner hur vi ska göra för att minimera risken för att föra smittan vidare på jobbet.
Jag har inte träffat mina föräldrar som är 87 år gamla på snart två månader men pratar ofta med dem i telefon.
Jag springer inte i stan i affärer och shoppar utan handlar bara mat och då på tider där det är lite folk i rörelse.
Jag kan räkna upp så många fler exempel som vi gör i vardagen för att bidra med att förhindra att smittan sprids men framförallt lyssnar vi på vår regering och dess experter och går efter deras restriktioner.
I dessa svåra tider är det så viktigt att tänka på andra också som kan drabbas så mycket värre än oss själva.
Vi får inte vara egoistiska nu!
Jag hoppas att när denna svåra tid är över, att vi svenskar inte då blir uthängda i övriga världen som nonchalanta och som förvärrade denna pandemi genom att vi struntade i vad vår regering sa, men risken finns ju när det är folk som struntar i sina medmänniskor och fortsätter att sitta och fika tätt intill varandra.
Mvh Ingrid
Tack Ingrid!
Jag skäms över det svenska folkets inställning och rekommendationen som vi får dagligen, själv jobbar jag med psykisk sjuka människor som måste ha personal runt sig,,,
Tack Yvonne!