Att ha begränsad rörelsefrihet och behöva tillbringa mer tid hemma kan vara en enorm stressfaktor.

Det är ett faktum när vi är i kris att många blir mer känsliga, tålamodet brister, stubinen är kort, rastlöshet gör att det kryper i kroppen. Detta är helt förväntat och normalt.

Om vi då är tillsammans i en bostad (och en del har inte förmånen att bo stort.) Då kommer det att bli stunder när någon retar gallfeber på någon annan. Det kommer att bli korta stubiner som bränner av och det blir en explosion.

Jag bor ensam, men jag har också stunder när jag blir så trött på allt som händer. På lördag har jag suttit i karantän i tre veckor och det tär. Jag har flera personer i mitt personliga nätverk som är sjuka i Corona. Precis som många andra finns det oro som ligger under ytan som jag på bästa sätt försöker att härbärgera.

En kväll var det någon som jag tycker mycket om som råkade stå i vägen när jag precis pratat med en människa vars släkting hade dött i Corona. Jag känner mig trygg med mina vänner och jag ventilerade. Hon fick sig en dos av min frustration. Helt galet av mig, men mänskligt.

På natten låg jag i sängen och ångrade bittert att jag reagerade som jag gjorde. Satte mig upp och skrev ett meddelande på FB och bad om förlåtelse. Somnade förvissad om att förlåtelsen kommer som ett brev på posten. Skönt!

Du kanske jobbar hemifrån och är frustrerad. Något får bägaren och rinna över och du fräser till i ett mejl till en kollega, eller ber din partner eller barn att trycka upp nåt trubbigt där solen inte skiner.

Sånt här händer i kristider.

• Ha tålamod med varandra
• Var tillåtande och generös med att vi alla når gränsen mellan varven
• Var snabb med att säga förlåt
• Var snabb med att förlåta
• Ge varandra tid att svalna
• Skriv inte upp händelsen på listan av allt som är fel med vederbörande
• ”Nip it in the bud” – eller ”Mota Olle i grind”

Vi klarar det här – tillsammans!

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Ha tålamod med varandra.