Jag vaknar på morgonen 27 våningar upp i min lilla fågelholk i Spanien. Ännu en dag när jag måste påminna mig om att det som händer faktiskt är sant. Det är ingen mardröm utan snabba kast!

Telefonen ringer och det är personal som jag handleder i Sydafrika som ringer och är överväldigade av den enormt snabba smittspridningen. Ökning med flera hundra procent på några dagar. Ett land med två ekonomier som nu står inför en potential katastrof.

Här i Spanien är läget dystert. Dödstalen ökar och människor är väldigt trötta på den strikta karantänen, men ändå från vad jag hör i mitt nätverk otroligt tacksamma för hur landet hanterar situationen.

Min vän som är läkare i Brooklyn ringer och gråter. Han arbetar väldigt hårt och berättar om människor som inte tillhör riskgrupperna som dött och om en läkarkollega som avlidit. Jag lyssnar, tillåter, normaliserar och är med honom i hans tolkning av situationen.

En personal i hemtjänsten i en svensk kommun skriver ett mail och uttrycker rädsla över att hon inte får skyddsutrustning när hon går hem till de äldre.

Oavsett var vi är så är vi påverkade av denna fruktansvärda globala katastrof.

Global! Just det! Vår värld är global. Nu har alla länder satt upp gränser för att skydda sina befolkningar.

Experter sägen en sak på ena stället och en annan sak på det andra. Teorier krockar. Osäkerhet råder. Vem gör rätt? Vem gör fel?

Normalt i kris är att konflikter kommer till ytan. Ett land kritiserar ett annat. Syndabockar utses. Det blir en farlig grogrund för en ”vi och dom” mentalitet. Kolumnister, ledarskribenter, experter har gjort uttalanden som ger näring till just detta. Det oroar mig!

Nu är inte tiden att gå ner i skyttegravar och skjuta på andra. Tillsammans måste världen hitta lösningar. Ödmjukhet är en nyckel i all krishantering.

När allt detta är över kan förhoppningsvis alla vi som har familj i andra länder få krama varandra igen. De som har bostäder här i Spanien kan åka hit och känna en vi-känsla med den mångfald av nationaliteter som finns här och med de fantastiska spanjorerna.

Ja det har införts gränser för att begränsa viruset. Men vi får inte låta det begränsa den globala kärlek, omsorg och gemenskap som är en sådan fantastisk gåva.

Jag vill ge näring till den globala vi-känslan och dela en sång från Mayo-kliniken i Rochester i delstaten Minnesota.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Den globala vi-känslan