Jag sitter och kör min bil här hemma i Spanien. Då händer två saker. Mitt kontrollbehov och mitt behov att ha rätt går igång.

Trafikreglerna är likadana i Spanien som i andra länder. Men…en blinkers är en dekoration på många spanska bilar. Den används bara vid högtidliga tillfällen. Definitivt inte när det ska bytas fil, svängas eller att man ska ur en rondell.

Att ligga 90 cm efter någon annan och hetsköra och sedan göra livsfarliga omkörningar är en annan vanlig företeelse eller raka motsatsen pensionärer som kör i 30 och stannar för att släppa fram bilar även om de har förkörsrätt.

Sedan har vi bisvärmarna av cyklister som tar upp hela körbanan och det är omöjligt att köra förbi dem. Dessa latexklädda neonfjollor från norra Europa som är på träningsläger i Spanien för här kan de strunta i lag och ordning i trafiken.

Hör ni? Jag går igång!

Detta är nyttigt! Jag kommer ALDRIG att kunna ändra på detta i Spanien.
Jag har tre alternativ:
1. Gilla läget och acceptera att så här är det.
2. Svära, gnälla och skrika och bli en odräglig person för hela min omgivning.
3. Flytta till ett land där det är ordning och reda i trafiken.

Nu skämtar jag lite men inte helt utan anledning. Det är vanligt på arbetsplatser där människor har något som de retar upp sig på att de fastnar på nummer 2. Visst, vissa saker på en arbetsplats är dynamiska och går att ändra. Då ska vi inte ge upp utan på ett konstruktivt sätt arbeta för förändring. Men strategin att gnälla och skrika skapar aldrig förändring i vilket fall som helst.

Det finns dock saker som inte är förändringsbara. Statiska faktum som inte går att ändra eller är för stora för att ändra.

Då är det bara att kapitulera.

Men oj så svårt det är. Jag arbetade i en stor organisation där maktmissbruket var så infekterat att det i stort sett hade blivit institutionaliserat.

Det tog på krafterna att inse att mitt enda val var nummer 3. Att sluta. Att gå vidare i livet.

Ibland får vi välja våra strider när vi försöker ändra på saker som inte går att ändra på.
1 och 3 här ovan är acceptabla i dessa situationer. 2:an skapar lidande för oss själva och för omgivningen. M.a.o. inget ok alternativ, men ack så svårt att acceptera detta. Det går ju emot både kontrollbehovet och behovet att ha rätt!

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Gillar du också att ha rätt?