Man behöver inte tycka om alla sina kollegor. Det är fullt normalt att det inte finns personkemi mellan alla människor. Det är också helt naturligt att det finns saker hos en del människor som retar gallfeber på oss.

Vad som däremot inte ska normaliseras är när våra reaktioner blir oprofessionella och jag skulle till och med vilja använda mig av ordet oetiska.

Oavsett hur och vad vi känner i relation till en kollega så är det en sak som inte är förhandlingsbar: Alla medarbetare på en arbetsplats har rätten till ett empatiskt bemötande av alla sina kollegor och definitivt av sina chefer.

När jag har en medarbetare som får mig att krevera, väcker mina känslor av avsmak och jag känner att jag inte tycker om vederbörande. Det är då ansvaret ligger på mig att få personen att känna att jag vill honom eller henne väl. Jag har inget annat alternativ.

Empati är inte en känsla. Det är en professionell kompetens. Något som inte bara är aktuellt i yrken där vi är vana att använda ordet empati. Det gäller i alla yrken.

Ju svårare det är att tycka om någon desto mer energi får vi lägga på detta självskrivna professionella förhållningssätt.

När jag behöver ventilera om någon. Då är det inte arbetsplatsen eller kollegor som ska vara ventilen. Det enda det gör är att ge näring till destruktiva krafter, mobbning, skitsnack och utanförskap. En ”vi och dem” mentalitet som inte hör hemma på någon arbetsplats.

Det är alla medarbetares ansvar att se till att de har ett nätverk som inkluderar personer utanför arbetet som de kan ventilera med.

Varför tar jag i så när jag skriver om detta? Jo för att jag stöter på väldigt många människor med psykisk ohälsa som direkt går att härleda till att ovanstående inte är en självklarhet på arbetsplatsen. Vuxna människor med pubertala beteenden som beter sig som om arbetsplatsen vore en skolgård.

Ovanstående är självklarheter. Jag bollar gärna vidare om detta, men jag hävdar att den som inte nickar medhållande just nu är eller ligger i riskzonen för att vara ett problem på arbetsplatsen.

Jag pratar mycket om normalisering. Känslan när det inte finns personkemi mellan människor är helt normal. Men att ursäkta destruktiva beteenden som skadar människors psykiska ohälsa och kalla det normalt, det är oetiskt.

Att ”ge igen” när någon sårat mig eller retat upp mig är inte en bra inställning. Det bör finnas konstruktiva kanaler på arbetsplatser som inte stjäl rätten till ett empatiskt bemötande.

Empatiskt bemötande – en rättighet på jobbet!

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Kollegor emellan.