Jag känner att jag vill skriva om något som en del säkert kommer att reagera på.
Det handlar om att det ofta tassas på tå kring saker för att vi är rädda för att människor ska bli kränkta. Och tyvärr är det så att det har vuxit fram ett fenomen i Sverige där lättkränkthet gör att vi inte kan ta itu med destruktiva beteenden och krafter.

Jag har en magisterutbildning i tvärkulturell kommunikation och krishantering. Jag har alltid känt mig väldigt bekväm att prata om möjligheter och utmaningar kring detta.
Under flera års tid var det inte tillåtet att tala om tvärkulturella utmaningar. Att bara lyfta frågan gjorde att någon direkt ropade rasist. Därför blev väldigt många tystade. Politiker tassade på äggskal och det är ganska nyligen som alla nu pratar om dessa nödvändiga utmaningar.

Rädslan för att någon ska bli kränkt lägger sordin på sådant som måste lyftas!

Samma sak gäller psykisk ohälsa på arbetet. Det är först när vi ser hur dessa problem har eskalerat som vi vågar prata om det. Men om vi ska kunna tala om dessa utmaningar måste vi kunna få kalla saker vid sitt rätta namn.

En människa i kris påverkar en arbetsplats negativt. Det är ett normalt faktum och jag lägger ingen värdering i det. En människa som fastnat i en kris, som ältar, har gått in i offerroller, skuldbelägger och blir en katalysator till konflikter blir en energitjuv.

Vi kan inte göra något åt dessa utmaningar om vi inte får prata om det.

Det betyder INTE att vi i vårt bemötande av människor inte har empati och förståelse. Det är ett måste både som ledare och kollega. Men vi måste få lyfta problematiken. Hur vi med ett gott bemötande och god kompetens kan minimera psykisk ohälsa på jobbet.

Jag älskar människor som ältar och människor som är mer krävande. Men det betyder inte att jag inte på ett bra sätt kan lyfta det som behöver lyftas. Att deras beteende är negativt.

Att ha kört fast i en kris innebär ofta ett destruktivt beteende som går ut över omgivningen. Det är väl inget att hymla med. Det säger sig självt.

En människa som sitter fast i ett missbruk. Deras beteende går också ut över andra. Finns ingen anledning att tassa på äggskal runt det heller.

När vi fastnar i en falsk empati, eller rent av en sympati där vi försöker skydda lättkränkta personer, då hamnar vi väldigt fel. Då ger vi näring till offerrollsidentiteter.

Ja, det finns många gånger behjärtansvärda livshistorier bakom destruktiva beteenden. Men den som sitter fast i detta blir inte hjälpt av bekräftelse av det som skadat dem. Bekräfta istället det goda, det konstruktiva och den kraft som finns inom alla att lägga destruktiva beteenden bakom sig.

Vi får inte bukt med några problem om vi inte vågar prata om dem och kalla dem vid sitt rätta namn. Vill vi vara med och hjälpa människor att upprätta sig själva måste vi börja där, annars blir vi medberoende och ger näring till fel processer.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Kalla saker vid sitt rätta namn.